2009-04-22 kl.22:36..
..ringde min mobiltelefon.
Det var Maries syster som ringde och jag visste genast att Marie var död.
I över tre år kämpade hon mot besten men till slut vann den.
Jag har aldrig mött någon som har tacklat&kämpat mot sin sjukdom med en sån beslutsamhet och ett sånt mod som Marie!
Alla dumma, plumpa frågor jag ställde om sjukdom, behandlingar och hälsotillstånd bemötte hon med tålamod och bra svar.
När jag grät för hennes skull tröstade hon MIG!
Marie var inget helgon men hon var en riktig, äkta människa men känslorna på utsidan och hon var och är en av de modigaste jag har haft glädjen att känna.
Jag gråter för hennes orättvisa öde, för hennes två söner och för hela hennes familj.
Jag gråter för att hon inte får se sina barn växa upp, för att hennes familj måste leva utan henne, för att jag inte ringde det där sista samtalet, för att hon inte får njuta av sin nya fina soffa som hon var så glad för, för att jag inte åkte dit den där sista gången, för att jag har så mycket att säga henne, för att jag inte får fnissa med henne, för att jag inte får gråta med henne och för att hon helt enkelt inte finns här längre.
Om hon fanns här skulle hon säga åt mig att ge fan i att publicera den här bilden. Jag älskar den och det faktum att jag har den!
För ungefär ett år sedan var Marie här och hälsade på och efter en massa tjejsnack och ungefär lika mycket vin bestämde vi oss för att vi skulle föreviga kvällen!
Marie hade inte så mycket hår just då så därför körde vi varsin mössa:) Jag tycker att bilden fångar oss så bra i ögonblicket; Många allvarliga samtal bakom oss men just i "klicket" - fulla i fniss och bus!
I förrgår när jag bryggde mitt morgonkaffe fick jag plötsligt för mig att jag skulle använda en kaffekopp som jag inte använt på flera år men som jag en gång fick av Marie.
Ungefär samtidigt somnade Marie in i sjukhussägen.
Jag saknar dig!